En gång i Kalmar

Stadsbiografier har blivit något av en egen genre inom litteraturen. Det senaste bidraget för Kalmars del är Dick Harrisons Kalmars historia från 2017. Att kalla den här lilla boken för en stadsbiografi bara för att den handlar om Kalmar vore förmätet. Den tar inget samlat grepp om stadens nästan tusenåriga historia, utan fokuserar främst på Kalmars moderna historia. Men även i det avseendet är boken synnerligen selektiv. De nedslag som görs är valda med omsorg och sättet de skildras på är personligt och lättsamt. I ljuset av Harrisons och andra hävdatecknares mer omfattande verk, är det kanske mer rättvisande att karaktärisera den här boken som en bok om Kalmar – mitt Kalmar.

Innehållet präglas av händelser, platser och människor som har passerat och gjort avtryck under min livstid. Jag kommer självfallet inte dra mig för att glänta på dörren till det som varit, eftersom det i hög grad påverkar det som är. Att lära känna en stad, som hela tiden är i rörelse, är en ständigt fortgående process och det här mina upplevelser, min bild av Kalmar.

Läsaren kommer alltså att se Kalmar genom mina ögon, och det är ett synfält som av naturliga skäl präglas av mina upplevelser och erfarenheter. ”Staden är”, som Anders Johansson skriver i En tid i Kalmar, ”ett säreget offentligt rum som de flesta som bor där har bestämda åsikter om.” Detta gäller även undertecknad, vilket läsaren kommer att bli varse. Mycket av det som på olika sätt berört mig under mina år i Kalmar kommer att skildras med utgångspunkt i en fast faktamässig förankring men ur ett uttalat subjektivt perspektiv. Så kanske skulle den här boken, i all sin enkelhet, även kunna betraktas som en mycket nedtonad debattbok. Men framför allt är det här en bok om Kalmar – en stad i världen men också en värld i staden.